GASTROLAB - Medicinsk historia

Gastrolab Webcam Medical JournalsGastrointestinal EncyclopediaEndoscopic Image Library Endoscopy Pictures ArchivesGastroenterologic CalendarEndoscopy Videoclips

"Om digestionskanalen i röntgenologiskt hänseende"

Denna text har publicerats i Finska Läkaresällskapets handlingar år 1912. Den bygger på ett föredrag som docent Arthur Rudolf Clopatt hade hållit vid Finska Läkaresällskapets sammanträde den 6 maj 1911. Arthur Clopatt (1858 - 1933) var en banbrytare inom röntgenologin i Finland. Han hade en privat röntgenklinik i Helsingfors under åren 1903 - 1915. Fram till år 1915 var han docent inom pediatrin vid Helsingfors Universitet, och under åren 1915 - 1926 verkade han som distriktsläkare i Lojo. Förutom röntgenbilder tog dos Clopatt också vanliga fotografier, han var medlem av Amatörfotografklubben i Helsingfors och hade en fotografiutställning på Ateneum år 1904. Docent Clopatt är värd att minnas - om någon av läsarna har närmare uppgifter om honom - eller fotografier/röntgenbilder han tagit - så sänd gärna en email!

Öfversikter
Om digestionskanalen i röntgenologiskt hänseende.
af
Arthur Clopatt

Medan röntgenundersökningen redan tämligen länge användts för toraxorganen, hafva abdominalhålans organ långt senare blifvit föremål för en dylik exploration. Jag har trott, att ett kort meddelande om några af de resultat, till hvilka man med denna undersökningsmetod kommit, särskildt i fråga om magsäckens förhållande, kunde påräkna intresse, men nödgas på förhand anhålla om öfverseende med det alltför fragmentariska skick, i hvilket föreliggande skildring framträder.

Under det att man utan vidare förberedelser kan utföra radiologiska undersökningar af andningsorganen, hjärtat och de stora kärlen, måste man vid radioskopi och radiografi af matsmältningsorganen på ett artificiellt sätt åstadkomma en åtskillnad i tätheten emellan dessa organ och de omgifvande väfnaderna. Detta sker sålunda, att man per os eller per rectum inför specifikt tunga metallsalter, t.ex. vismutföreningar. Rieder, som först i större skala på människor använde denna undersökningsmetod (på djur hade den betydligt tidigare tillämpats), begagnade subnitras bismuthicus. Sedan emellertid tvenne vismut- eller rättare nitritförgiftningar med dödlig utgång hos barn blifvit observerade efter applikation af några gram subnitr. bismuth per anum, har man öfvergått till användning af vismutkarbonat för ifrågavarande ändamål.

Undersökningen af oesophagus sker bäst sålunda, att den person, som skall undersökas, intager en stående ställning. Röntgenröret befinner sig på personens baksida och den fluorescerande skärmen framtill. Patienten får nu svälja vismutkarbonat, antingen upplammadt i vatten eller inneslutet i en kapsel. Det sätt, på hvilket massan passerar oesophagus, kan man nu väl iakttaga- Under normala förhållanden ilar densamma vanligen med snabbhet och utan att stanna på vägen ned till magsäcken; dock kan det äfven inträffa, att rörelsen sker ryckvis. Har man däremot att göra med en striktur eller en divertikelbildning, så fastnar massan eller kapseln på vägen och förblir en längre eller kortare tid orörlig. Synnerligen tydligt framträder läget äfvensom utbredningen av stenosen. Huruvida förträngningen är betingad af ett ärr, en svulst eller ett tryck utifrån, måste de kliniska symptomen afgöra. Finnes en divertikel, så samlar sig vismuten i dena, och den framträder såsom en abnorm skugga af olika form. Denna skugga kan vara långsträckt, spolformig eller säckformig och kan befinna sig antingen lågt eller högt på oesophagus. De säckformiga divertiklarna äro de ovanligare.

Vända vi oss nu till undersökningen af ventrikeln, så är det härvid bäst att använda den Riederska vismutvällingen, bestående af 350 gr mjöl- eller mannagrynsvälling och 50 gr carbonas bismuthicus. Man ställer patienten i det förmörkade rummet framför röntgenröret, placerar den fluorescerande skärmen på hans främre sida och uppmanar honom att svälja ett skedblad av vällingen samt sedermera småningom förtära resten. Då ventrikeln är tom, synes i densammas öfre del, tätt under diaphragma, en luftblåsa. Den nedsväljda portionen af vismutvällingen samlar sig enligt Grödels skildring först i bottnen af luftblåsan och förskjutes synkront med diafragmas respiratoriska oscillationer samt för sig sedan vid en djupare inspiration nedåt, hvarvid luftblåsan drages trattformigt nedåt. Härpå glider massan om en liten stund vidare nedåt i form af ett smalt band. Den andra och tredje portionen behöfva lika lång tid som den första frö att komma till magsäckens djupaste del, men sedan ser man de följande portionerna röra sig snabbare, hvaraf man kan sluta, att den smala, från magblåsan till ventrikelns kaudala pol ledande kanalen har vidgat sig. Vid fortsatt upptagande af föda utbreder sig magsillhuetten tämligen likformigt åt alla sidor. Den normala magen förhåller sig således icke såsom en slapp säck, i hvilken födan skulle gjutas. Den omsluter tvärtom den nedsväljda födan sålunda, att den noggrant anpassar sig till innehållets volym. Denna egenskap benämnes magens peristoliska funktion eller peristole. Finner man, att magsilhuettens utvidgning icke försiggår likformigt, så föreligger sannolikt någon patologisk process i ventrikelväggen. Vid ett av mig jämte dr Frisk iaktaget fall var jag i tillfälle att konstatera detta. Fallet gällde en medelålders man med ventrikelbesvär (hufvudsymtomet var svåra smärtor). Vid radioskopi och Rieders måltid funno vi, att ventrikelns utvidgning försiggick sålunda, att något nedanom cardia en insnörning ovanligt länge kvarstod. Man kunde häraf sluta sig till en abnorm oeftergiflighet i ventrikelväggen. Såsom orsak till denna fanns bid operationen en skirr.

Öfvergå vi till andra patologiska tillstånd, så äro i främsta rummet lägeförändringar att nämna. Dessa låta synnerligen väl röntgenologiskt uppvisa sig. Angående ptoserna härska emellan Grödel och Holzknecht meningsdifferenser. Man har diskuterat, huruvida en sänkning blott af pylorus eller af magen i dess helhet äger rum.

De förändringar i ventrikelns form och läge, som genom extra- och intraventrikulära tumörer åstadkommas, låta äfven väl uppvisa sig. I differentialdiagnotiskt afseende, då det gäller att lokalisera en tumör af tvifvelaktigt läge, kan detta blifva av afgörande betydelse.

Vidare äga vi i radiologien en metod af värde, då det gäller att lokalisera en smärtpunkt. Utan röntgenundersökning kan det ofta vara vanskligt att säga, huruvida ett ömmande ställe befinner sig inom ventrikelgebitet eller ej, medan man med tillhjälp af den fluorescerande skärmen med säkerhet kan afgöra detta.

Vid diagnosticerandet af den s.k. timglasmagen med tillhjälp af andra metoder uppställa sig ofta stora svårigheter, medan vi röntgenologiskt på ett åskådligt sätt kunna uppvisa ifrågavarande anomali. Dock kan en partiell tonisk kontraktion simulera en timglasmage.

Ännu ett par frågor återstå att beröra, nämligen ulcus- och kancerdiagnosen. Man har föreslagit, att för konstaterandet af ett ulcus låga den undersökta personen på nykter mage svälja en tesked carbonas bismuth., utrördt i vatten. Genomlysning företages efter 6 timmar; förefinnes ett ulcus, skulle detta visa sig genom på sårytan kvarsittande vismut. Men något större värde kan man icke tillmäta denna metod, i ty att flertalet undersökare icke med densamma hafva ernått något positivt resultat.

Vid kancer gäller det ju framför allt att, för ett möjligt operativt ingrepp, i ett tidigt stadium af åkomman kunna ställa diagnosen. Att göra detta med röntgenologiska metoder är förbundet med stora vanskligheter. Genom ihärdigt arbete, framför atll af Holzknecht och hans skola, hafva dock på senare tid stora framsteg gjorts, och Holzknecht anser sig, stödd på sin utbildade teknik, i ett stort antal fall kunna ställa en dylik diagnos. Andra röntgenologer uttala sig mera skeptiskt i detta hänseende. Kan man uppvisa en tumör, som gör intrång på ventrikelns lumen, så är ju saken lättare.

Hvad tarmens undersökning med röntgenljus beträffar, så gäller det här hufvudsakligen stenoser och lägeförändringar, framför allt af tjocktarmen. Man fyller för detta ändamål colon ifrån rectum med en uppslamning af vismut och bolus alba i vatten.

__________________


Dec 21, 2006